Redan 2013 hade nuvarande försvarsministern Peter Hultqvist format sin säkerhetspolitiska världsbild: Ryssland hotar Sverige och USA är vår vän (min tolkning). Utvecklingen i Krim, Donbas eller Syrien, som brukar användas som bevis för Rysslands ondska, har skett senare.
Peter Hultqvist var huvudförfattare till en artikel 2013 som polemiserar mot ett uttalande av dåvarande försvarsministern Karin Enström och statsministern Fredrik Reinfeldt. De hade sagt att det inte föreligger något militärt hot från Ryssland – vilket då och nu är uppenbart korrekt.
Det centrala argumentet i artikeln är att Ryssland hade beslutat att öka sin militära förmåga. USA hade då som nu en betydligt större militär kapacitet. Även Storbritannien, Frankrike och Tyskland skulle kunna slå ut det svenska försvaret. Förmåga är inget hot – det måste finnas behov, intresse och avsikt.
Så här skrev de i sin artikel: ”Den ryska statsledningen har en mycket medveten och stark vilja att förbättra den ryska försvarsmaktens förmåga. Fram till 2020 ska 70 procent av allt materiel förnyas. Hela 4260 miljarder svenska kronor satsas på detta projekt.” Detta är missvisande eftersom beloppet (som för övrigt inte satsats fullt ut) avser de samlade utgifterna, inte kostnaden för det projekt de syftar på i texten. Omräknat till kostnad per person och år blir det drygt 4000 kronor.
Detta imponerande belopp, 4260 mdr, sätts inte in i ett större sammanhang. Det antyds inte att stora delar av det ryska försvaret hade avvecklats efter 1990 och var uppenbart omodernt. Inte heller att Ryssland har världens största landyta att försvara. Inte ens det avgörande att Ryssland har världens största militärmakt som motpart tas upp i artikeln av Hultqvist, Ahlin och Lindestam. Författarna missar att den ryska upprustningen kan ses som en reaktion på USA/Natos expansion och krigande i Afghanistan, Irak, Libyen och tidigare i Jugoslavien. Artikeln är helt enkelt väldigt tendentiös – ett kännetecken för flera senare inlägg av debattörer inom svensk försvarspolitik.
Den outtalade utgångspunkten är att Ryssland är ett potentiellt hot och USA/Nato är våra bundsförvanter. Upprustning på den senare sidan är därmed inget problem. Världen har enligt det här synsättet inte flera viktiga stormakter (USA/NATO, Ryssland och Kina) med olika intressen som står mot varandra utan det är onda krafter som står mot goda. Svensk försvarspolitisk debatt vilar uppenbarligen på en svag analys.
Dagens diskussion innehåller flera argument om Ryssland som används som om de hade någon betydelse för försvarspolitikens utformning när den egentligen fastställts långt tidigare. Den senaste försvarspolitiska propositionen markerar tydligare än tidigare att Sverige är en länk i Natos kedja. Den inkluderar planering för att skydda Natotrupp som ska transporteras från Trondheim genom Sverige i riktning österut. Vi görs därmed till mål för Natos motpart.
Lars Drake
….
https://www.svd.se/vi-kan-inte-blunda-for-ryska-upprustningen
Den f.d. Moskvaambassadören, Sven Hirdman, har skrivit en träffande artikel om den senaste försvarspolitiska propositionen.
https://www.alliansfriheten.se/sla-vakt-om-alliansfriheten/