Varning för USA:s påverkan på svensk Natodebatt

Atlantic Council – en trojansk häst i Sverige?

Den politiska debatten i Sverige har polariserats under det senaste decenniet. Det mediala landskapet domineras av ett fåtal stora ägare och tidningarna har övervägande borgerlig profil. De avvikande rösterna är i stort sett bara små uppstickare. Inom området utrikes- och försvarspolitik finns en tydlig dominans för en syn där USA och Nato framställs i positiv dager och Ryssland och Kina i en mycket negativ. Det är så skevt att ett antal myndigheter och statsfinansierade organisationer helt domineras av denna syn eller världsbild.

(Länkarna till artiklar på Synapze fungerar inte pga att sidan flyttats. Rubrikerna stämmer dock och artiklarna återfinns på denna site.)

En organisation, Atlantic Council, som är djupt förankrad i USA:s politiska och militära kretsar med ett uttalat syfte att verka för en USA-ledd värld har ett stort inflytande på svensk debatt och politik. Det har vi sett under några år, men nu finns det underlag för att visa hur kopplingarna mellan Atlantic Council och några svenska debattörer och organisationer ser ut. Om Atlantic Council bör betecknas som en trojansk häst eller något annat kan diskuteras, men det var den organisationen som gav ut en liten skrift där ett antal organisationer och personer grundlöst diskuterades i termer av trojanska hästar – för Ryssland. [1]

20 personer i Sverige som deltagit i debatten om utrikes- och försvarspolitiska frågor och som är uttalat USA/Natovänner och/eller ensidiga kritiker av Ryssland har valts ut för att granska i vilken grad de har direkta eller indirekta organisatoriska kopplingar till Atlantic Council. Det finns flera andra på ledarredaktioner och bland politiker i Sverige som skulle ha kunnat kvala in på en sådan lista. Det kan konstateras att dessa 20 inte ingår i ett enhetligt nätverk. Det finns trots det en hög grad av samverkan och intressanta beröringspunkter mellan många av dem. Det är väldigt tydligt att i stort sett samtliga har kopplingar till några av följande organisationer, Atlantic Council (AC), näringslivsfinansierade Frivärld, Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) och Utrikespolitiska Institutet/Samfundet (UI/US). Ett flertal av dem har en eller flera gånger framträtt som talare på Folk och Försvars årliga konferenser i Sälen.

Det är anmärkningsvärt att en organisation (AC) med säte i den ena stormaktens huvudstad har direkta och indirekta kopplingar till så många svenska medborgare som är tongivande i debatter om utrikes- och försvarspolitik – och som är negativa till den andra stormakten. Det tyder på ett svagt oberoende för svensk utrikes- och försvarspolitisk debatt. Liknande kopplingar mellan Natokritiker och ryska organisationer som har nära relationer med den ryska staten är mycket ovanliga, om de ens finns.

Behandlingen i svensk press av företrädare för olika syn på svensk utrikes- och försvarspolitik visar på ett allvarligt hyckleri. Det ses inte som ett allvarligt problem att flera svenskar, som talar sig varma för uppslutning bakom den ena stormakten (exempelvis i form av intimt militärt samarbete med Nato), verkar inom Atlantic Council eller nära anknutna organisationer som är intimt lierade med denna stormakt. Andra personer, som inte har någon koppling till någon främmande makt, angrips ofta för att ha åsikter som till en del överensstämmer med en främmande makts ståndpunkter.

Patrik Oksanen på AC-lierade Frivärld gick t.ex. i Svenska Dagbladet till frontalangrepp mot Folk och Freds’ konferens i januari 2021. En av talarna på den konferensen hade varit på en konferens i Finland där en person som sades vara kopplad till den ryska säkerhetstjänsten också var närvarande. Och? I ingressen skriver Oksanen : ”Sven Hirdman, Gudrun Schyman, KG Hammar och Janine O’Keeffe gör sig till nyttiga idioter för Kremls försök att störa Folk och Försvars rikskonferens.” Detta är ett exempel på hur låg nivån i debatten kan vara, ”Kremls försök” skriver han utan minsta bevis för att Kreml skulle ha något med Folk och Freds’ konferens att göra. Jag var själv en av dem som arrangerade konferensen och skrev en del av programmet. Om någon i den gruppen hade kopplingar till Kreml lyckades denne hålla detta hemligt för mig – och uppenbarligen även för Oksanen. Däremot framförde Oksanen ingen saklig kritik mot innehållet i Folk och Freds’ konferens. [2] [3] [4]

Atlantic Council

Atlantic Council (AC) är en organisation med bas i Washington DC som har finansiering från USA:s utrikesdepartement (State Department) och flera andra länders statsbudgetar samt från bl.a. vapenindustrin. Dess syfte är:

“Driven by our mission of “shaping the global future together,” the Atlantic Council is a nonpartisan organization that galvanizes US leadership and engagement in the world, …” [5] (”Vägledd av vår uppgift att ”tillsammans forma framtiden för världen”, är Atlantic Council en icke partipolitisk organisation som förstärker (alt: eggar, trycker på för, understöder) USA:s ledarskap och engagemang i världen.” Min översättning)

Observera att det handlar om ”US leadership” vilket är nära kopplat till diskussionen om ”regelbaserad världsordning” som vi tidigare diskuterat på Synapze. [6] Ett förhållande som är nära relaterat till detta är att en grupp inom Atlantic Council (AC), där Carl Bildt varit en ledande figur, har publicerat en deklaration om principer för frihet, välstånd och fred. Den egentliga avsikten med den deklarationen tycks vara att verka för fortsatt dominans för USA och andra som det sägs fria länder i världen, helt i linje med AC:s syfte. Den deklarationen analyseras i en annan artikel på Synapze. [7]

AC kallas ofta tankesmedja och den politik som förs ut ligger i linje med finansiärernas intresse. Det finns ett stort antal finansiärer listade på AC:s hemsida (avser 2019). [8] Många av finansiärerna är företag med inriktning på vapensystem, energi och massmedier. Av de åtta bidragsgivare som 2019 gav över en miljon USD finns Storbritanniens Utrikesdepartement, Förenade Arabemiraten, Facebook, Rockefeller Foundation, Goldman och Sachs. SAAB i Nordamerika är en av ett fåtal bidragsgivare som gav minst en halv miljon, men mindre än en miljon USD. I kategorin minst en kvarts men under en halv miljon USD befann sig utrikesdepartementen i såväl Sverige som USA. Det ska dock tilläggas att andra statliga organisationer i USA såsom energidepartement och marinkåren också gav bidrag, om än betydligt mindre. Sammanlagt gav statliga organ i minst 15 länder bidrag, främst Natoländer. Varför ska Sverige utmärka sig genom ett så generöst bidrag till denna propagandaorganisation som verkar för en värld ledd av USA? Summa summarum verkar AC vara en del av ett globalt militärindustriellt komplex som försöker bevara de rikas maktställning.

AC:s inriktning och tyngd visas av vilka som sitter i dess ”International Advisory Board”.[9]  En av de mest kända är Madelaine Allbright, f.d. utrikesminister i USA, som på direkt fråga svarat att 500 000 döda barn var värt priset när det gäller sanktionerna mot Irak. En rad f.d. statsministrar och presidenter i andra länder finns i denna församling. Från Sverige är det Carl Bildt. Två andra svenskar är med i gruppen, Markus Wallenberg och Saabchefen, Micael Johansson. De är båda djupt involverade i svensk vapenindustri som har kopplingar till dess motsvarighet i USA. Dessutom finns det i denna internationella rådgivande grupp några f.d. ministrar, militärer och chefer inom underrättelsesfären som verkat under olika presidenter i USA. Mediemongulen Rupert Murdoch, FOX Corporations, är också med. Murdoch såg till att hans tidningar och TV-stationer argumenterade för USA och allierades krig mot Irak 2003. En f.d. militär chef för Nato finns med i den utvalda kretsen. Den största gruppen är dock nuvarande eller f.d. chefer för stora företag.

I listan på ”Directors” finns förutom f.d. utrikesminister Henry Kissinger, ett flertal av USA:s f.d. generaler, försvarsministrar och underrättelsechefer. Flera av dem skulle riskera långa fängelsestraff om de ställdes inför en oberoende internationell domstol.

Ben Nimmo är en person inom AC som är särskilt intressant eftersom han varit central i en viktig del av AC:s verksamhet, desinformationsjakten. Han var tidigt ”pressofficer” vid Natohögkvarteret i Bryssel och var senare aktiv i det beryktade Integrity Initiative som avslöjades 2019. Nu arbetar han inom AC vid dess ”Digital Forensic Research Lab” och har sedan 2020 anlitats av Facebook för att granska inlägg ur desinformationssynpunkt. AC har haft en viktig roll i det västliga nätverket som jobbar med desinformation som påstås komma från Ryssland. Det är ju intressant att notera att personer som sitter i AC:s ledande organ och var aktiva i desinformation inför Irakkriget 2003 nu har en viktig roll i en organisation som säger sig motverka desinformation. De upplever nog inte detta som ett problem det handlar ju inte om desinformation i allmänhet utan sådan som sägs vara pro-Kremlsk, desinformation som sprids av västländer ignoreras. Nimmos koppling till Sverige är att han, tillsammans med Patrik Oksanen, var huvudförfattare till en skrift, Trolltider, om rysk desinformation som gavs ut av Frivärld. [10] Han har även blivit publicerad i Svenska Dagbladet och varit inbjuden som talare vid Utrikespolitiska Institutet.

En genomgång av artiklar publicerade av AC, som lätt kan avvisas och/eller som har ett obehagligt budskap skulle bli väldigt lång. Ett relativt nytt exempel är ett försök att rentvå Azovbataljonen i Ukraina, som av flera andra observatörer klassats som extremt högernationalistisk eller nynazistisk. Den föreslås bli terror-stämplad i en artikel i New York Times. ”Det är en åtgärd som har föreslagits av demokraternas kongressledamot Max Rose och en tidigare FBI agent Ali Shoufan …” [11] Det finns även andra länkar mellan personer knutna till AC och representanter för ukrainsk ultrahöger. [12]

Det finns naturligtvis fler, av stater formellt oberoende, organisationer som agerar på en internationell arena för politisk påverkan. En sådan organisation som liknar AC genom sin finansiering och koppling till militära strukturer, underrättelseorganisationer och vapenindustri är International Institute for Strategic Studies (IISS). Den organisationen som bildades redan 1958 har kontor i bl.a. Berlin, London och Washington. [13] Länkarna in i den svenska debatten är inte lika tydlig som för AC varför den inte behandlas vidare här.

Berörda svenska organisationer

Frivärld är finansierad av Svenskt näringsliv genom Stiftelsen Fritt Näringsliv. Under de punkter på dess hemsida som handlar om Frivärlds verksamhet står det:

”1. SÄKERHETSPOLITIK    Nato är den främsta garanten för transatlantisk säkerhet.” [14]

Det står först i listan och är uppenbarligen fundamentalt för Frivärld. Vidare står det:

”Frivärld arbetar för att bevara den liberala demokratin samt den globala rättsordningen som grund för samhällssystem och internationella relationer.” [15]

Det framgår av vad de publicerar att den globala rättsordningen inte syftar på FN:s grundsyn, dvs om suveräna nationer och FN-stadgans våldsförbud mellan länder, utan snarare på det som deklareras av Atlantic Council om en värld ledd av USA. På hemsidan finns också en underrubrik ”Russian activity tracker”, vilket är en verksamhet som genomförts i samverkan med McCain Institute som är en annan tankesmedja på högerkanten i USA. [16]

Frivärld driver även något de kallar Utrikesakademin.

”Utrikesakademin är Frivärlds årslånga spetsutbildning för framtidens utrikes- och säkerhetspolitiska experter, beslutsfattare och opinionsbildare.” [17]

Listan på viktiga talare inom Utrikesakademin är mycket talande:

”Bland föreläsarna märks Carl Bildt, tidigare stats- och utrikesminister, Karlis Neretnieks, tidigare chef för Försvarshögskolan Anna Wieslander, Nordeuropachef vid Atlantic Council, Gudrun Persson, projektledare foi och Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet. Rektor för Utrikesakademin är Frivärlds chef Katarina Tracz.” [18]

Vad gör Anders Lindberg, en politisk chefredaktör för en socialdemokratisk tidning i denna grupp? Lindberg ersatte för övrigt Tracz på ett möte arrangerat av Folk och Försvar våren 2020. [19] Ett annat förhållande som också är talande: ”Bland de senaste årens studieresor återfinns bland annat besök på Pentagon, Natos högkvarter i Bryssel, och Stratcom i Riga.” [20]

Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) består till stor del av experter på militär teknik och strategi. En mindre del sysslar med försvarspolitiska frågor. [21] Den delen har en tydlig slagsida till förmån för en Natopositiv syn. Ett flertal vill att Sverige ska anslutas till Nato, dvs överge den 200-åriga svenska politiken med alliansfrihet. Några andra vill ha ett långt gående samarbete med USA/Nato. Detta har påvisats i en Synapzeartikel. [22]  KKrVA ger ut skrifter, men det är främst som enskilda dess medlemmar är aktiva i svensk försvarsdebatt.

Utrikespolitiska Institutet (UI) drivs av Utrikespolitiska Samfundet (US) vars styrelse också är styrelse för UI. Samfundet som består av 333 personer som representerar en stor del av de tongivande svenska debattörerna inom det utrikespolitiska området. Utrikespolitiska Samfundet har en betydligt större bredd än de politiskt inriktade delarna av KKrVA. Inriktningen på UI:s verksamhet är ändå klart USA/Natopositiv och Rysslandskritisk. Drygt hälften av Institutets intäkter kommer från Utrikesdepartementet. Ett problem är att nya medlemmar i denna, till en betydande del statsfinansierade organisationen, väljs in av dem som redan är medlemmar. Det kan betraktas som någon slags ”inavel”. De som dominerar idag kan se till att deras syn dominerar organisationen även i framtiden. Motsvarande gäller även KKrVA.

Folk och Försvar bildades 1940 och har ca 100 medlemsorganisationer. Finansieringen kommer dock till ca 70 procent från den svenska statsbudgeten. Folk och Försvar har i årtionden arrangerat konferenser i Sälen. Under många år har temat hot tagits upp och det har då genomgående handlat om Ryssland och i mindre grad Kina, Iran och terrorism. En annat återkommande tema är våra allierade eller partners och då har det handlat om USA, Nato, EU och de nordiska länderna. Folk och Försvars konferenser har varit mycket vinklade och ensidiga, men den uttalade synen handlar om att ”främja en levande debatt”. Bristen på förutsättningslös debatt har gjort att Folk och Fred har bildats.

Institute for Security & Development Policy (ISDP) är en relativt ung organisation som driver en västvänlig och Rysslandskritisk analys. De jobbar även med andra frågor såsom Centralasien, Korea och Kina och den västvänliga grundsynen verkar vara en röd tråd. Den har 28 personer som listas som forskare knutna till sig och dessutom 25 som står som ”associated fellows”. Man kan fråga sig varför den organisationen behövs med tanke på att de övriga som nämnts här redan finns. Ordförande ”råkar” vara Atlantic Councils Nordeuropachef, Wieslander. ISDP får finansiering från Sveriges Utrikesdepartement och i likhet med AC även från USA:s motsvarighet. ISDP har adress i Stockholm (Nacka) och Washington DC. Det kan betraktas som ett svenskt och internationellt institut. Det kan vara intressant att notera att enmansutredaren Lars-Erik Lundin som rekommenderade Sverige att inte ställa sig bakom FN:s konvention om kärnvapenförbud tidigare varit ”senior fellow” vid ISDP. Utslaget var väl på förhand givet med val av en sådan utredare.

Gemensamt för UI och Folk och Försvar är att de huvudsakligen är statsfinansierade, men utan statlig kontroll. De kan klassas som GONGO:s (”statligt organiserade ickestatliga organisationer”). [23] [24] Regeringen satsar budgetmedel, men kan svära sig fri från ansvar med den konstruktionen (det gäller även ISDP). Myndigheter som FOI och MSB är också statsfinansierade och gör även de ensidiga analyser inom utrikes- och försvarspolitik, men då utses GD av Regeringen och GD:n är ansvarig för deras verksamhet. [25] KKrVA:s finansiering är svår att få uppgifter om.

Flera som är politiska partiers företrädare i försvars- och utrikespolitik tas inte upp här. De agerar mer öppet som företrädare för en viss åsikt. Bortsett från Frivärld uppträder de övriga nämnda organisationerna som plattformar för diskussion även om de har en tydlig slagsida.

M, L och KD har öppet tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato. S, MP, V och SD har tagit ställning mot svensk anslutning till Nato idag, men SD har tagit ställning för en ”Natooption”. Oenigheten bland svenska partier avser i första hand medlemskap i Nato eller ”bara” omfattande militärt samarbete. Det finns inte mycket till självständig linje i det sammanhanget annat än hos V. I flera av partierna finns det däremot en Natokritisk opposition.

När det gäller svenska riksdagspartier verkar enigheten mest uttalad i kritiken av Ryssland – där finns ingen betydande avvikelse från ledande partiföreträdare.

I sammanhanget intressanta individer

Carl Bildt har varit både stats- och utrikesminister i borgerliga regeringar. Han utmärkte sig redan när han var assistent åt moderatledaren Gösta Boman genom att överföra intern information till representanter för USA, trots att de som deltog i förhandlingarna om regeringsbildning var överens om att hålla all diskussion hemlig. Han hade en betydande roll i desinformationen kring ubåtsjakten på 1980-talet. En synnerligen allvarlig belastning är att Bildt bidrog till att mobilisera stöd för det illegala Irakkriget. Detta beskrivs i en intressant artikel av Mikael Nyberg. [26] Bildt var med i ” Committee for the Liberation of Iraq” som hade kopplingar till USA:s politiska ledning och vapenindustrin (bl.a. Lockheed Martin). Bildt satt samtidigt i styrelsen för kapitalförvaltaren Legg Mason med stora ekonomiska intressen i den amerikanska vapenindustrin. Bildt tjänade flera miljoner på sina optioner i Legg Mason under Irakkriget. Dylikt beteende är djupt omoraliskt. [27] Det finns mer om Carl Bildts agerande under några decennier i en bok av Björn Häger. [28] Valter Mutt och Håkan Sundberg skrev en artikel om att svenska UD ger bidrag till AC och att Carl Bildts insatser finansieras den vägen. Bildt svarade att han inte får ekonomisk ersättning för sina insatser i AC – vilket ingen hävdat.

Anna Wieslander är aktiv i den svenska debatten om utrikes- och försvarsfrågor, men är framför allt Generalsekreterare för Atlantic Councils Nordeuropakontor som har säte i Stockholm. Hon har en bakgrund inom Försvarsdepartementet och har varit ”international affairs director” på Saab samt vice chef för Utrikespolitiska Institutet och är medlem i Utrikespolitiska Samfundet. [29] Atlantic Councils Nordeuropakontor har (eller har haft?) samma lokal som, huvudsakligen statsfinansierade Folk och Försvar. Wieslander har skrivit ett flertal artiklar med anknytning till utrikespolitik och försvar som presenterat en syn som är normal i USA – under senare år främst på engelska för AC. När det gäller falska påståenden i skriften om trojanska hästar (se under avsnittet om H Sundbom) avsvär sig AC:s Nordeuropachef Wieslander ansvar och hänvisar till huvudkontoret i Washington som i sin tur hänvisar till författaren Sundbom. Det är därmed svårt att stämma någon för förtal trots att det som publiceras kommer från svenska skribenter – det är ju publicerat i USA

Patrik Oksanen är ’Senior Fellow’ vid Frivärld och tidigare politisk redaktör för Hudiksvalls tidning. Han är en av de mest aktiva debattörerna inom området påstådd desinformation och en inbiten russofob. Han har skrivit lyriskt om Martin Krags båda artiklar som behandlas nedan. Oksanen har även hyllat en artikel av Egor Putilov, som var synnerligen tom på argument, om påstådda oegentligheter som några år tidigare skulle ha förekommit i Vänsterpartiets samarbete med en organisation i Ukraina. Då var det en artikel som var negativ till Ryssland. Senare har han skarpt fördömt Putilov när den senare i svensk debatt beskylldes för att vara rysk agent. Oksanen och några andra debattörers skriverier om Putilov har plockats sönder av Tord Björk i en artikel i Internationalen. [30]

I början av 2019 publicerade Oksanen en tendentiös genomgång av debatten om Kraghs eventuella inblandning i skandalen kring Integrity Initiative. Där pekades personer som varit kritiska ut. En huvudpoäng var att flera personer hade varit kritiska till artikeln av Kragh och Åsberg och senare angående avslöjandena om Integrity Initiative. Han försökte göra det till en ”rysk påverkanskampanj”, men konstaterade: ”Det mesta talar för att det är ryska hackare med ett statligt uppdrag i botten, även om just den delen ännu alltså inte är helt klarlagd.” [31] Ett ”litet” problem är att det nu snart tre år senare fortfarande inte är ”klarlagt”. Samma ståndpunkt framfördes för övrigt i den andra artikeln som nämns i styckena nedan om Martin Kragh. Den mest ingående redogörelsen för hela ”storyn” med spelet kring Kragh och Åsbergs artikel samt debatten efter offentliggörandet av skriften om de Trojanska hästarna och Integrity Initiative finns på Aktivister för Freds hemsida. [32]

Martin Kragh är forskare anställd av Utrikespolitiska institutet och Uppsala Universitet. Han är även upptagen på AC:s hemsida och i dokument som läckts från Integrity Initiative står han uppsatt som nordisk klusterledare. Han hävdar att han blivit tillfrågad, men tackat nej, till det uppdraget. Martin Kragh skrev en artikel tillsammans med Sebastian Åsberg om rysk desinformation som publicerades i januari 2017. Den blev hårt kritiserad och fick dras tillbaka för korrigering. 2 mars 2017 publicerades en ny version av artikeln. I den hade kritik av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, socialdemokratiska tidigare ministrar, riksdagsledamöter från Miljöpartiet och Egor Putilov strukits. Kritiken mot övriga anonymiserade personer vars hemliga namn avslöjats i samarbete med Expressen kvarstod eller skärptes.

Jag skrev en ingående kritik av artikeln och anmälde den till Uppsala Universitet för ”bristande kvalitet i forskning” (inte som påstås av flera debattörer för ”forskningsfusk” eller liknande). [33] En av de professorer som granskade den anmälda artikeln och min kritik skrev i ett utlåtande till Uppsala Universitet att han instämmer i många, men inte alla, av de kritiska punkter jag tog upp. [34] Johannes Nesser på Journalisten skrev en artikel som var ett allvarligt försök att reda ut vad som var sant och falskt (eller svaga argument) i debatten om den hårt kritiserade artikeln som Kragh var huvudförfattare till. Slutsatsen blev att de flesta anklagelserna mot Aftonbladet Kultur, som i artikeln utsetts till ”den viktigaste interlokutören för ett pro-kremlskt vänsternarrativ”, saknade grund. [35]

Under 2020 skrev Kragh en artikel om skandalen kring Integrity Initiative som han beskrev som en ”rysk påverkansoperation”. [36] Det inlägget kritiserades i en artikel på Synapze och en på The Indicter eftersom det, mot normal praxis i vetenskapliga tidskrifter, inte gavs utrymme för att bemöta påståendena i den aktuella tidskriften. [37] [38]

Anders Åslund är professor i nationalekonomi. Han var senior rådgivare åt Boris Jeltsin under åren med stålbad på 1990-talet då några blev extremt rika och många andra fattiga varav flera miljoner människor dog. Han är ”Senior Fellow” vid såväl Atlantic Council som Frivärld. Åslunds artiklar om t.ex. utvecklingen i Ukraina är så ensidiga att de kunde varit skrivna av USA:s utrikesminister eller någon företrädare för CIA. [39] Hans relationer till högerkrafter i Ukraina är knappast hedrande. [40]

Ann-Sofie Dahl är docent i statsvetenskap, internationella relationer. Hon var gästforskare vid Nato Defense College (NDC) 2012. Dahl är ”Senior Fellow” vid Atlantic Council. Hon är en ledande Natopropagandist.

Claes Arvidsson är en flitig debattör i utrikes- och försvarsfrågor med en tydligt USA/Natopositiv och antirysk profilering. Han har varit ledarskribent på Svenska Dagbladet och är aktiv i KKrVA.

Mike Winnerstig arbetar som enhetschef inom Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI). Han har ett antal gånger i debattartiklar argumenterat för en svensk anslutning till Nato. Några gånger just inför Folk och Försvars årliga konferens i Sälen.

Gudrun Persson är forskningsledare inom FOI. Hon har skrivit om rysk militär strategi såväl i FOI-rapporter som i andra medier. När hon behandlat rysk strategi avseende t.ex. när kärnvapen kan användas har det inte relaterats till USA:s motsvarande strategi, resonemanget har därför varit missvisande eftersom de två stormakternas strategier utformas i relation till motpartens ageranden. Den typiska FOI-synen kommer för övrigt fram i följande två citat som finns i en skrift av Gudrun Persson och Jakob Hedenskog: 1. ”Natos intervention i Kosovo” och 2 ” den olagliga annekteringen av Krim”. [41] I det första fallet genomfördes 78 dagars bombning utan stöd i FN:s Säkerhetsråd och då är beskrivningen neutral. I det andra fallet följdes ett utslag i en folkomröstning som inte genomförts i enlighet med internationell rätt och då är det ett kategoriskt fördömande. Andra ord som ofta används i FOI och andra organisationers skrifter när USA:s krig ovanligtvis kommer upp i någon beskrivning är USA:s ”närvaro” eller ”engagemang” – det låter ju bättre än t.ex. ”olagligt krig”. På Folk och Försvars konferens 10-11/1 2022 framstod G Person som en mer än genomsnittligt ensidig FOI-analytiker. Propagandist är en mer träffande beskrivning.

Gunnar Hökmark var tidigare moderat riksdagsledamot och EU-parlamentariker. Nu är han ordförande för Frivärld som har starka band till AC. Hökmark tillhör de mest inbitna russofober Sverige kan uppbringa och har gjort det i några decennier.

Han skrev en liten artikel med titeln: Ryssland rustar – dags att ta säkerhetshoten på allvar. [42] Redan i ingressens första mening lyckas han frikoppla sig från verkligheten: ”Rysslands upprustning har gett ett omfattande militärt överläge i hela Östersjöregionen och Arktis”. Det finns ett flertal analyser som visar att det är fel. [43] Pengar är inte allt, men ungefär samtidigt som Hökmark kom med sitt verklighetsfrämmande uttalande presenterade SIPRI sin årsrapport för 2020. Där framgår det att Ryssland satsat 62 mdr USD på militära ändamål och USA/Nato satsade 1084 mdr USD (det inkluderar inte samtliga Natoländer utan endast de som ingår bland de 40 länder i världen som satsat mest 2020). Omräknat står Ryssland för 3 % av de globala militära utgifterna och USA/Nato för 56%. Det är allmänt känt att Ryssland får ut mer av varje insatt dollar, men inte hur mycket mer. Man måste dock ha mycket livlig fantasi för att ta Hökmarks slutsats om ”ett omfattande militärt överläge” på så viktiga frontavsnitt på allvar.

Katarina Tracz har varit chef för Frivärld. Hon har ett förflutet som ”international research fellow” vid McCain Institute, en av de ”tankesmedjor” som försvarar USA:s utrikespolitik, för att uttrycka sig milt. En vikarierande chef, Oscar Jonsson, utsågs 2018. Tracz har deltagit i ett flertal debatter/fora, men tillhör inte de mest aktiva debattörerna.

Henrik Sundbom var ’Senior Fellow’ vid Frivärld och ledarskribent på Svenska Dagbladet. Han skrev kapitlet om Sverige i ”The Kremlin Troyan Horses” (Kemls trojanska hästar) med undertiteln ”Russian Influence in Denmark, The Netherlands, Norway and Sweden” (Ryskt inflytande i D, NL, N o S) som AC gav ut 2018. [44] Det kapitlet, liksom skriften som helhet, var fullt av felaktigheter och svag argumentation. Det finns analyserat i flera artiklar och inlägg på svenska bloggar. [45] [46] [47] [48] Även Paul Robinson, som är professor i Ottawa i Kanada med inriktning på Ryssland och militära frågor, har skrivit om ”de trojanska hästarna”. Hans inlägg visar tydligt hur de inledande fraserna med en överdriven beskrivning av ryska påverkansaktiviteter inte underbyggs med något betydelsefullt fall i de länder som tas upp i AC:s skrift. [49]

Sundbom har även skrivit en rapport tillsammans med Oksanen som försökt visa att Ryssland spridit konspirationsteorier angående Covid-19. Jag skrev ett inlägg som visade att de hade ett mycket svagt och rent av vilseledande underlag för sina anklagelser. En viktig källa jag hänvisade till var skriven av två forskare vid Manchester University. De hade ”… gått igenom 300 inslag på RT:s nätupplaga där Covid-19 har nämnts och kommit fram till att RT, rysk statsmedias flaggskepp, inte drivit någon kampanj grundad på desinformation. I 23 fall där konspirationsteorier tas upp handlar det nästan genomgående om avfärdanden.” [50]

Mikael Tofvesson är chef för enheten för omvärld och beredskap vid MSB. Han har ägnat mycket uppmärksamhet åt påstådd rysk desinformation. I samband med att jag såg frånvaron av jämförande analys av påverkan från flera länder i Kragh och Åsbergs artikel och i flera andra inlägg i svensk debatt frågade jag Tofvesson om det gjorts någon sådan jämförande analys när det gäller en av de viktigaste frågor där de från rysk sida påstås ha drivit en negativ syn på utvecklingen i Sverige. Svaret var klart: MSB har inte gjort någon sådan analys, men det hindrar dem inte från att uttala sig om hot från rysk påverkan. [51]

Karin Ohlsson är kulturredaktör för Expressen. Hon var en av de drivande i hetsen mot dem som kritiserade ”Kraghartikeln” Angreppet riktades främst mot Aftonbladet Kultur och några av dess skribenter. En av hennes artiklar namngav personer som angripits i Kragh och Åsbergs artikel, men då utan att namnges. Metoden ”guilt by association” användes flitigt i redogörelserna. [52] [53]

Anders Lindberg är politisk chefredaktör för Aftonbladet. Hans ställningstagande mot Ryssland är grundmurat. Hans deltagande som föreläsare på Frivärlds kursprogram, Utrikesakademin, är knappast förtroendeskapande. Det faktum att han ersatte Tracz på ett möte om USA:s utrikespolitik arrangerat av Folk och Försvar är också talande.

Mikael Holmström skriver idag regelbundet om försvarsfrågor för Dagens Nyheter och tidigare för Svenska Dagbladet. Han har lagt fram flera fall av obekräftade påståenden, eller spekulationer, som visat sig vara felaktiga, t.ex. om ryska ubåtar som var något helt annat. Det finns ett flertal artiklar som visar allvarliga svagheter i Holmströms skriverier. [54] En intervju med Mattias Göransson i Resumé klargör en hel del (det finns även en hänvisning till Holmströms svar som inte motbevisar det som sägs i intervjun). [55] Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer” är redan en klassiker. [56]

Johanne Hildebrandt är journalist och författare och har publicerat inom bl.a. försvarspolitik i Aftonbladet och senare Svenska Dagbladet. Hon har gjort sig känd som försvarare av USA m.fl. länders krig i Jugoslavien, Irak och Afghanistan bl.a. som inbäddad journalist. Hon utsågs under 2020 till säkerhetspolitisk expert/utredare för Natoentusiastiska Liberalerna. Frågan som borde vara relevant är om hon har skrivit något om FN-stadgans våldsförbud i sina många kolumner där hon tagit ställning för diverse krig Västvärlden genomfört under de senaste 20-25 åren.

Bo Hugemark är fd överste och flitig debattör om försvarsfrågor. Han är medförfattare till flera skrifter utgivna av Timbro och har haft inlägg i några av Frivärlds skrifter. Han har varit aktiv i Svenska Atlantkommittén som är en slags lokal svensk variant av Atlantic Council. Fokus på hot från Ryssland återkommer regelbundet i hans skriverier. Hugemark var en av de anonyma författarna till Operation Garbo som handlade om en hypotetisk Sovjetisk invasion av Sverige. [57]

Karlis Neretnieks var tidigare chef/rektor för Försvarshögskolan, är Natoentusiast och har länge varit en uttalad russofob. Han är medlem i KKrVA. Han tillhör dem som gärna överdriver när det gäller militärt hot från Ryssland. [58]

Peter Hultqvist, försvarsminister (S) har under flera år varit drivande i att öka det militära samarbetet och beroendet av USA och Nato – men utan att formellt ansluta Sverige till Nato. Han har också varit en ledande kraft i att peka ut Ryssland som ett hot. I samband med officiella tal i samband med besök i främmande länder är det naturligtvis på plats att visa viss artighet. Det finns däremot inget bra skäl till kryperi som varit fallet med Hultqvists tal i USA 2017. [59] Ett mer ensidigt ställningstagande för USA:s syn på internationell politik från en svensk minister har sällan skådats. Möjligen kan något inlägg av Carl Bildt hamna i samma klass. Det finns ingående ifrågasatt i detta inlägg på Synapze [60]

Personer aktiva angående Natovurm, USA-följsamhet och/eller rysshets	Atlantic Council	Frivärld	KKrVA	UI eller US	Övrigt
Carl Bildt	Internat. rådg.	Föreläsare,	x	z	Stats- o utr.min., SvD, Moderat
Anna Wieslander	Chef Nordeuropa	Föreläsare	x	Chef vice	SAAB, Atlantkom.
Patrik Oksanen		S Fellow	x		SvD
Martin Kragh	Annons’ på hemsida			Avd.chef., skrib.	SvD
Anders Åslund	S Fellow	S Fellow		z
Ann-Sofie Dahl	S Fellow		x	z	Nato Defence C., SvD
Henrik Sundbom (har lämnat Frivärld)	Skribent	S Fellow		Skribent, föreläs.	SvD
Claes Arvidsson		Skribent	x		SvD
Mike Winnerstig		Advisory Board, skribent	x	z	FOI
Gudrun Persson		Föreläsare	x	z	FOI
Gunnar Hökmark		Ordför.			SvD, Moderat
Katarina Tracz		fd Chef			McCain Inst
Mikael Tofvesson					MSB
Karin Ohlsson					Expressen
Anders Lindberg		Föreläsare			Aftonbl.
Mikael Holmström			x	z	DN
Johanne Hildebrandt		Advisory Board, skribent	x		Aftonbl., SvD
Bo Hugemark		Skribent	x	z	Ordf. Atlantkom.
Karlis Neretnieks		Skribent, föreläsare	x	z	Chef Försv.högsk., Atlantkom.
Peter Hultqvist					Försvarsmin.

Kommentarer till tabellen: Organisationer angivna för respektive person innebär en tydlig koppling, nu eller tidigare. Det innebär inte att personerna är eller har varit avlönade. När det gäller Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) är uppgifterna tagna från medlemsmatrikeln och för Utrikespolitiska Samfundet från en lista över medlemmar. Tidningar som angivits indikerar återkommande medarbetarskap och i några fall att personen har en roll på ledarsidan. Det handlar inte om tillfälliga inhopp eller inlägg på något enskilt möte. Medlemskap i t.ex. KKrVA eller UI är inte i sig något jag vill kritisera utan det finns med för att visa att det är vanligt bland Natopositiva debattörer.

Som framgår av sammanställningen i tabellen har ett flertal av dem som diskuterats ovan en koppling till Atlantic Council och/eller närstående Frivärld. Det handlar om ett urval av personer i Sverige som debatterat frågor kring utrikes- och försvarspolitik och som uttryckt sig positivt om USA/Nato och/eller mycket negativt om Ryssland. Det framgår också att några av dem som listats inte har kopplingar till AC eller Frivärld. Ett förhållande som kanske inte är allmänt känt är Svenska Dagbladets stora aktivitet inom det aktuella området.

Antites?

Är denna lilla skrift bara en form av omvändning av de anklagelser mot personer som sägs ha koppling till Ryssland och som torgför ryska ståndpunkter in i svensk debatt? Eller med andra ord lika tom på saklig grund?

Några uppmärksammade artiklar med anklagelser mot personer i Sverige har författats av Martin Kragh, Patrik Oksanen, Henrik Sundbom, Karin Ohlsson, m.fl. [61] [62]. Observera att Kragh och Åsbergs artikel finns i två versioner, en där några av felaktigheterna korrigerats (den okorrigerade kan erhållas från Registrator vid Uppsala Universitet). Det finns flera artiklar som kritiserar nämnda anklagelseakter. [63] Skillnaden är att deras försök att koppla ihop svenska debattörer med ryska intressen mest bygger på ”guilt by association”. Kopplingen mellan Atlantic Council och flera av de debattörer och organisationer i Sverige som tagits upp i den här artikeln är mycket tydligare än de svaga samband som den andra sidan lagt fram.

Finns det över huvud taget någon anklagelse från USA/Natoanhängare om att någon i Sverige som är aktiv i debatter om utrikes- och försvarspolitik har lön från eller hedersuppdrag inom någon organisation som finansieras av ryska staten och/eller rysk vapenindustri (dvs motsvarande Atlantic Council)? Svepande anklagelser och ”Putin-apologet” och ”Putins svenska brigad” har förekommit, men något konkret? Pratat med eller varit på samma konferens som verkar tillhöra de mest allvarliga anklagelser de kan prestera.

Ett exempel på anklagelse är att de två professorerna i medicin, Anders Romelsjö och Marcella Ferrado de Noli i ”Swedish Doctors for Human Rights”, har skrivit om gasattacker i Syrien OCH refererats av RT. Romelsjö har skrivit ett flertal artiklar om gasattacker i Syrien som visar att Oksanen och flera andra skribenter har fel i sak. [64] USA-baserade Grayzone har presenterat avgörande argument och fakta som diskuterats i FN:s Säkerhetsråd, om de påstådda gasattackerna. [65] [66]

Ett annat exempel är att Tord Björk varit på en konferens om nynazism i Moskva. Problemet i det fallet är att såväl Hillary Clinton som Israels President ska ha uttalat sig positivt om konferensen – så det kan väl knappast vara graverande, ur Västsynpunkt, att någon har deltagit på den. Tord Björk hade även varit på en konferens på Krim som skulle ha genomförts samtidigt som högerextrema hade en konferens. Nu var det flera veckor mellan de två konferenserna så det försöket till svartmålning föll platt. [67]

Agneta Norberg har, som redan nämnts ovan, varit på en konferens i Finland där någon från RISS varit närvarande. Hon har även arrangerat möten i Sverige där någon från Ryssland varit inbjuden. Det blir dock som vanligt inte mycket kritik om vad som sas på dessa möten. Poängen tycks vara att demonisera personer, inte att ta debatten i sakfrågorna

Jag och flera andra personer har skrivit om skandalen med Integrity Initiative och det finns likheter med vad som skrivits i ryska medier. Alla har utgått från dokument som offentliggjorts efter hackning. Det vore ju snarare konstigt om det inte fanns likheter i diskussionsinläggen eftersom de byggt på samma uppsättning graverande dokument. [68]

Själv skrev jag 2019 ett skämtsamt inlägg om vem jag kan vara ”agent” för, EU, USA eller Ryssland. Slutsatsen blev att det måste vara EU när det gäller finansiering, för därifrån har jag fått mycket mer än enstaka euro, bl.a. för att jobba i Ryssland, för ett samarbete med forskare i 8 EU-länder och för ett uppdrag i en kommitté inom EU:s kemikaliemyndighet. När det gäller platser jag varit på och personer jag träffat är min koppling till USA mest belastande. Ett officiellt besök (som medföljande) till en general i Pentagon slår väl det mesta. Det skulle kunna utnyttjas av dem som vanemässigt använder sig av ”guilt by association”. [69] Det kommer naturligtvis inte att ske – det är ju ”fel” sida.

Slutsats

Påverkan från andra länder på svensk politik kommer från många håll. En väg är att företrädare för olika länder såsom ambassadörer uttalar sig om sitt lands syn. Det måste betraktas som legitimt. Därutöver finns det organisationer i andra länder som på olika kanaler och via sympatiserande personer försöker påverka opinionen i Sverige. I den svenska debatten har det framställts som om dylik påverkan främst kommer från Ryssland. Det har gjorts flera analyser av rysk påverkan, men resultaten är att det förekommer betydligt mindre sådan än vad som ofta hävdas i den allmänna debatten. Inga ordentliga jämförande analyser av flera länders påverkansförsök har gjorts. Det saknas därför belägg för att hävda att påverkan är störst från Ryssland.

Det är utan tvekan så att påverkan på svensk debatt är betydligt mer omfattande från Västländer, främst USA än den är från Ryssland. Påståenden och argument som har sitt ursprung i USA och allierade länder citeras oerhört mycket oftare i svensk debatt än motsvarande som kommer från Ryssland. Ett resultat av forskning om hur debatten om försvarspolitik förts i svensk press och nätsidor 2014-2018 är att 65% av artiklarna var positiva till Natomedlemskap och 35% var negativa. [70] Tonläget och vilka som tar till slag under bältet visas av att det på granskade sociala medier är tio gånger vanligare att Natomotståndare utsätts för negativa inlägg.

UK:s Foreign Office har finansierat program som syftar till att påverka journalister i Ryssland. I skandalen om Institute for Statecraft/Integrity Initiative, som också har fått finansiering från Foreign Office, visade det sig att även den organisationen ägnat sig åt den typ av påverkansinsatser som det påstås att Ryssland gör i andra länder.

Atlantic Council är en organisation som har stor ekonomisk kapacitet och som direkt och indirekt agerar i Sverige. Den och andra organisationers påverkan bör identifieras. Det gäller vilket land påverkan än kommer ifrån.  

Denna artikel har beskrivit den politik Atlantic Council driver, nämligen att verka för en värld ledd av USA. Vilka som bidrar till dess finansiering och vilka som har viktiga poster i dess organisation har också behandlats. Dessutom har en tydlig koppling till den svenska organisationen Frivärld påvisats. Några andra organisationer har svagare, men inte obetydliga, indirekta kopplingar till denna Washingtonbaserade organisation. Kopplingen mellan Atlantic Council och Frivärld bör ses ett varningstecken för utländsk påverkan i Sverige.

Som framgår av listan på personer som deltagit i den svenska debatten och som företrätt ståndpunkter för USA/Nato och mot Ryssland har flera, men inte alla, kopplingar till Atlantic Council och/eller närstående Frivärld. Den påverkan personer med sådan koppling har på svensk debatt bör ses som ett varningstecken eftersom det är en påverkan från en utländsk organisation på debatten som formar svensk utrikes- och försvarspolitik.

Frågor som bör besvaras av svenska politiker: Vilka, om någon, av de svenska statsunderstödda organisationer som behandlas i artikeln främjar en förutsättningslös och fri debatt? Har sådana GONGO:s någon demokratisk representativitet? Är det statens uppgift att finansiera propaganda med en viss inriktning?

Den viktigaste slutsatsen, av denna artikel och några tidigare artiklar inom området, är dock att flertalet av de analytiker som tar fram beslutsunderlag och flertalet som deltar i debatten i medier med stor spridning har en snäv syn på världsläget och de faror Sverige kan utsättas för. [71] [72] Deras förutfattade uppfattningar gör att viktiga frågor inte belyses på ett allsidigt sätt. Risken att Riksdag och Regering fattar säkerhetspolitiskt dåliga beslut är därmed överhängande.

Lars Drake