Den här intervjun med Ulf Sparbåge publicerades i den italienska tidningen ”il manifesto” 13 juli. Originalartikeln ligger tyvärr bakom en betalvägg, men Intervjun följer här, den är översatt automatiskt från italienska.

Stockholms ”svek” i Nato. Så ”man får ingen respekt i världen”

DEN SVENSKA PACIFISTLEDEN ULF SPARRBÅGE TALAR. ”Neutralitetsstatusen i ett avgörande område mellan Atlantalliansen och Ryssland har alltid varit en stabiliserande faktor för alla parter. Att få det att kollapsa är obegripligt”

Under de senaste decennierna, sedan 1991, har Nato-ländernas pacifister tagit de neutrala västerländska stater som exempel, som inte bombade länder i anfallskrig eller manövrerade i proxykrig – trots att både Sverige och Finland hade anslutit sig till Partnerskap för fredsfrämjande av Nato 1994.

De senaste månadernas oväntade atlanticistiska vändpunkt har fått två pacifistiska organisationer verksamma i Sverige, Svenska Fredskommittén (fredskommittén) och Riksföreningen Nej till Nato (Nationalförbundet Nej till Nato) att skriva till parlamenten i Atlantalliansens medlemsländer och fråga att deras lands ansökan om medlemskap avslås. Vi pratar om det med Ulf Sparrbåge från Nej till Nato.

Hur motiverade du din begäran att hålla Sverige utanför?

Med två starka skäl. För det första, i detta abrupta brott med den traditionella svenska alliansfrihetspolitiken, ifrågasattes inte medborgarna; Regeringen vet att det finns ett utbrett motstånd och har fattat ett förhastat beslut när Sveriges statsminister Magdalena Andersson tidigare hävdat att plötsliga förändringar är riskabla. För det andra skulle inträde destabilisera regionen och göra världen mer osäker. Med tanke på Finlands och Sveriges geografiska läge har deras neutralitetsstatus i ett avgörande område mellan Nato och Ryssland kontinuerligt varit en stabiliserande faktor för alla parter. Det är obegripligt att vi vill få allt det här att kollapsa.

Stockholms ansökan om medlemskap i Atlantiska alliansen är från 2022, men Nej till Nato föddes 2014 …

Ja, det var när vårt land undertecknade ett avtal som gjorde det möjligt för Nato att genomföra gemensamma övningar på svenskt territorium och Alliansens medlemsländer för att skicka ut trupper till Sverige som svar på påstådda nationella säkerhetshot. Det var en blixt från klar himmel, ett år efter valet, utan tid att informera, att studera konsekvenserna. Sedan 2014 har vi protesterat på gatan, samlat in namnunderskrifter, deltagit i debatter, delat ut flygblad, skrivit artiklar. Men det finns också splittringar i den pacifistiska världen. Och det finns inget generationsskifte. Unga människor verkar inte särskilt attraherade av antikrigsaktivism …

I maj skrev Sverige under på ansökan, den 5 juli skrev medlemmarna i Alliansen på protokollen för Sveriges och Finlands anslutning och ratificeringsprocessen påbörjades, som kunde slutföras om 6-8 månader. Vad planerar du att göra?

Situationen är mycket dålig. Ett 40-tal organisationer arbetar dock för att stoppa denna marsch. Och om Sverige går in så kommer vi fortsätta kämpa. För utgången. Hur mår du.

Är politiska partier och befolkningen inte rädda för upprättandet av Nato- och USA-baser, och det därav följande direkta deltagandet i konflikter utomlands?

Nu är bara två partier emot. Tillsammans representerar de 15 % av rösterna i parlamentet. Miljöpartiet (gröna partiet) och Vänsterpartiet (vänster). De ber att vänta åtminstone till resultatet av valet i september för att förnya parlamentet. Tidigare var den överväldigande majoriteten i landet för neutralitet. Det är svårt att tolka svenskarnas tänkande om Nato. Det måste sägas att media är ett stort problem. Bevakningen av krisen/kriget i Ukraina är dramatiskt obalanserad.

Det finns fortfarande neutrala länder i väst (Sverige och Finland, sedan Österrike, Schweiz, Irland, Moldavien, Serbien, Malta, Ukraina självt…). Om denna lista förlängs med en (mycket osannolik) hypotes, skulle det hjälpa freden?

Alliansfria länder tjänar till att motverka militära allianser. Och de kan visa att tvister måste lösas på förhandlingsbord. Små och stora stater bör bilda ett nätverk av militärt alliansfria länder som arbetar för att säkerställa att krig aldrig mer blir en konfliktlösningsmekanism.

Det var förslaget, för många decennier sedan, från den indiske ekonomen JC Kumarappa. Och i stället, efter toppmötet i Madrid förra juni, vad kommer det förstärkta Nato att göra?

Det är en allians som redan har en aggressiv historia, absolut inte en av försvar. Det kommer att arbeta för att expandera till öst, inklusive i Asien. Han pekade på Kina som det stora problemet, tillsammans med Ryssland förstås. Vi ser det så här: Nato är USA:s militära arm och tjänar deras geopolitiska intressen, för att försvaras även under vapenhot, om det behövs. Det fungerar på två sätt. Beroende på fallet kan krigsaktören vara Nato eller dess enskilda medlemsländer. Och allt detta möjliggörs av det faktum att de europeiska ledarna är svaga, mycket svaga.

I det pågående kriget agerar Nato inte bara politiskt genom att skicka vapen till Kiev. Många pacifister men också analytiker från olika länder hävdar att utan denna militära försörjning skulle många liv ha räddats eftersom det hade varit lättare att leda båda sidor att förhandla, baserat på Minsk-avtalen. Vad tror du?

Det är verkligen ett stort misstag att beväpna Ukraina. Det förlänger kriget, driver undan förhandlingarna, ökar lidandet och offren. Få skulle vilja erkänna att ett proxykrig pågår mellan USA och Ryssland på ukrainarnas hud. Ukraina, ett gränsland, är den bonde som ska offras, som i schackspelet. Minskavtalen? De flesta reportrar känner dem inte ens. Ändå skulle de vara den bästa utgångspunkten för fredsbyggande.

Och de svenska kapitulerna för Erdogans Turkiets krav?

I vårt land finns det många kurder, mestadels flyktingar. De hade fått en fristad. Nu förändras allt, det är som ett svek. Och genom att svika principerna får man ingen respekt i världen.

https://ilmanifesto.it/il-tradimento-di-stoccolma-nella-nato-cosi-non-si-ottiene-rispetto-nel-mondo