Enorma rop, knappa skäl: Ukraina

av Andi Olluri

I den internationella pressen kan vi läsa om hur ukrainska statsmän verkligen betraktar invasionshotet. Zelenskij förklarade 28 januari: “Jag anser inte att situationen är mer spänd nu än tidigare. Utomlands är uppfattning att krig är förestående, men det är inte sant […] Den här paniken är onödig” – ett av många sådana påståenden från honom på sistone, vilka skiljer sig från alla ledarsidors eller västerländska länders uppfattning (New York Post, 29 januari 2022). Presidenten fick instämmande från chefen för Ukrainas säkerhetstjänst – Oleksij Danilov – som kallar hotet “krigsprat” då det “skulle behövas minst 500 000 soldater i gränsområdet” för den fruktade attacken,(SvD, 27 januari 2022) liksom exempelvis försvarsministern samt David Arkhamia, ledaren för presidentpartiet. Apropå invasionshotet som i Väst upprepas noterade han:

”Det finns inget sådant nu, situationen är artificiellt eskalerad, och detta är en information-psykologisk operation; detta är ett hybridkrig. Det är delvis militärt, delvis informationsmässigt. Nu förhärskar informationsdelen.” (min översättning)

Frågan som följer är: hur kommer det sig att det ukrainska styret säger detta till sin befolkning, men inte omvärlden? Dmitriy Kovalevich, en världens ledande Ukrainaexperter, förklarar i sin senaste studie om ukrainsk media att Ukraina:

” …understryker rykten om planerad rysk aggression och ber om mer vapen och pengar […] Inför västerländsk media har Ukrainas myndigheter periodiskt organiserat en scen som visar hur nationalister nära Kiev springer igenom snön med undermåliga vapen, vilka tydligen förbereder ett försvar mot rysk aggression. Så fort västerländska journalister lämnar, återvänder man till det ‘normala’ med den sedvanliga korruptionen bland myndigheterna. Efter det att detta sker, är det möjligt för Kiev att sälja vidare de vapen de begär (och vilka Storbritannien [m.fl.] förser dem med) för vinst till länderna i Afrika och Asien, vilket ofta sker.” (min översättning)

Naturligt nog, därför, kan vi förklara varför ukrainska ledarcirklar nu försöker försiktigt övertyga Väst om att hotet inte är mycket mer än “krigsprat” – förgäves givetvis, då det skulle skada Västs entusiastiska projekt att militarisera Öst. I den ukrainska näringslivspressen klagar ledande businessmän att “amerikanska och europeiska partners bör hålla snattran då de förstör ekonomin”. Zelenskijs rådgivare Podolyak klagar inför Väst: “Detta spekulativa prat pressar investerare och långivare” (Antiwar, 28 januari 2022). Inte förvånande; precis som Kovalevich visar, är elitsektorn i landet uppgiven eftersom det fabricerade hotet av invasion skingrar västerländska investerare och lån.

Maksim Buzhansky, fullmäktig i Zelenskijs parti, utvecklar varför vi har denna tillgjorda kris till att börja med:

”En rad konflikter, från Ukraina till Belarus, och krigsvarningarna är överdrivna, nyhetsflödet låter som maskingevär, skräller som pansarvagnar och väser som stövlarna på jägarsoldater [..] All denna spänning kommer senare att plötsligt försvinna och tjuta som en ballong, och det kommer ske en överenskommelse vid förhandlingsbordet …” (min översättning)

… för att sedan gå vidare till nästa kris som kan användas som en förevändning för ytterligare militära utgifter och vinster (New Cold War, Kovalevich, 28 januari 2022). I den verkliga världen är detta förklaringen till vapenskramlet. Och det är förmodligen ömsesidigt. I studier om rysk-ukrainsk media kan man läsa att “Ingen västerländsk läsare eller TV-tittare lär veta att Ryssland och Lugansk anklagar Zelenskij för att han samlar 100 000 till 150 000 trupper och paramilitärer med syftet att invadera Donbass och Lugansk”, och att han “hotar med att slakta dess huvudsakligen ryska invånare” (New Cold War, Konstantakopoulos).

Detta skiljer från den totalt dominerande uppfattning bland intellektuella och regenter i Väst, som hävdar att Ryssland kan invadera närsomhelst. Skälet är antingen att Putin vill “upprätta” den “Sovjetiska sfären”, eller att den ukrainska “demokratin” kan spilla över in i Ryssland. Vi måste vara på tårna; ingen kan veta när invasionen inträffar – men förr eller senare lär det ske.

Denna fråga är en av de många aspekter av flitig förvrängning som redan dokumenterats i detalj, trots att dokumentationen inte är tillgänglig i den allmänna pressen. Att hävda erkänd och upprepad pietet såsom att Ryssland utför aggression mot oss men inte tvärtom, att Ryssland hotar internationell rätt och fred etc., kräver inte ens ett stycke bevisföring. Det är officiell doktrin, och därför är bevisföring överflödigt. Att däremot hävda mer eller mindre motsatsen, kräver ett romankapitel av bevisföring för vart och ett av påståendena; en giltig standard, förstås, om den bara kunde tillämpas även på “officiella sanningar”. När bevisen väl presenteras, vilket har gjorts med överväldigande underlag, har de förväntade svaren från försvararna av Partiets ortodoxi varit personliga angrepp och fantastiskt misslyckade försök till historierevisionism; ibland är det rätt komiskt. Men ofta (mer eller mindre alltid) bemöts inte ens argumenten (Global Politics, Olluri, December 2021-Januari 2022).

Medieproduktionen och akademisk opinion i Sverige har sedan december varit uniform och hållit sig till mallen “minimal bevisföring”. Väst är defensivt inför Ryssland, “en aggressiv supermakt” (GP, ledare, 25 januari 2022).

Oro över att Väst utför ständiga territoriella övertramp med militär materiel i Ryssland, och att de stationerat bombflygplan och missiler från Rumänien och uppåt, är ryska “fantomsmärtor” enligt Hans-Åke Persson, professor emeritus i historia (Sydsvenskan, Persson, 23 januari 2022). 21 tongivande ambassadörer, generaler och akademiker förklarar att “eftergifter bara ökar motståndarens aptit”. Ryssland kan invadera Ukraina närsomhelst, för att kväsa en “demokratisk ‘smitta’”. Dessutom står vi inför en “storm av propaganda från Ryssland och dess medlöpare” – återigen: bevisföring är fullständigt onödigt, såtillvida du anammat rätt lära (DI, 27 januari 2022). Johan Hakelius upprepar följdriktigt: Väst försvarar sig mot “en rövarstat” som gör “lite som de[n] vill”. Alla dessa kommentarer, och många fler, får väl hänföras till det fenomen Hakelius anser utmärka vår intellektuella kultur: “att ständigt idka självkritik och tjat om vår stora skuld” (Expressen, Hakelius, 28 januari 2022).

Andi Olluri